Inte den här gången

Det blev inget den här gången. Blodet kom och hoppet är utbytt mot planerande av nästa försök, nästa försök blir ganska snart. Jag hoppas att det blir då istället.

För mig var det rätt annorlunda att inte vara den som kunde känna efter, att det inte var jag som skulle leta efter symtom, att stå vid sidan av och lyssna är något helt annat än att känna efter själv. Det annorlunda är positivt, jag har mycket mer hopp om att det ska kunna funka nu när vi har bestämt att det inte är jag som ska bli gravid.

Kanske kommer embryot klamra sig fast bättre nästa gång, jag hoppas det. Att det överhuvudtaget blev ett embryo som visade sig som ett plus på testet känns rätt fantastiskt bara det, en bra början som inte höll hela vägen, men ändå ett tecken på att det kan gå bra också.

Ska snart iväg och träffa några kompisar och deras nyfödda bebis. En av mammorna är ickebiologisk. Känner henne inte tillräckligt väl för att ställa några frågor, men kommer nog sitta där som en tvättsvamp och suga åt mig alla olika vibbar. Det finns flera ickebiologiska mammor i min omgivning, men ingen av dem känner jag så bra att jag verkligen skulle kunna fråga om det som är viktigt. Inte alls säker på att jag ens skulle vilja fråga, vilja veta. Likheterna finns så klart, men skillnaderna finns också.

Dåliga tecken

Det vi inte vill se verkar komma.

Det här blir nog ingen räkmacka trots alla positiva vibbar och tjuvtestande. Väljer ändå att vara hyfsat positiv. Det är skit att det går åt helvete nu, men det tidiga plusset ger hopp inför framtiden. Jag är övertygad om att det fanns en graviditet som av någon anledning inte kunde stanna kvar. Plusset vi fick säger ändå att vi inseminerade vid rätt tid, att ägg och spermier träffades, att det blev en befruktelse och att embryot började fästa i livmodern. Det är rätt många saker som måste ha funkat med andra ord. Hoppas att det går hela vägen nästa gång.

Inte gett upp helt än, men snart dags att släppa taget och planera nästa försök.

testande på is

Testandet får vänta. Oavsett vad testet visar kan vi inte påverka något nu. Testandet har bytts ut mot ett aktivt väntande på att något inte ska hända. Vi väntar på att mensen inte ska komma. Än så länge är den inte här, än så länge finns det hopp.

Träffade en vän igår, en fantastiskt fin vän med lång erfarenhet av tjuvtestande och teststrecksanalyserande. Hon var överens med oss. Testerna säger att fru Svensson dy var gravid i måndags. Testet säger också att det fanns gravidhormoner i tisdagskväll, men att de var knappt mätbara. Med tanke på att det är tjuvtestande vi pratar om så vet vi inte hur det ska tolkas.

Igår testades inget och inte idag heller. Antingen har embryot klamrat sig fast eller så har det gett upp. Så länge blodet håller sig borta vågar vi vara lite hoppfulla.

två av tre vet inte

Limbo. Vet inte. På det första testet fick vi ett svagt svagt streck, ett streck som nu när det är torkat är ett inte alls så svagt utan ganska starkt men intorkat streck. På det andra ingenting. På det tredje ett om möjligt ännu svagare streck än på det första, men helt tomt är det inte. Bara nästan.

Något har det varit, det blir inte streck utan att ett befruktat embryo delar sig och fäster, men det finns ingenting som säger om det sitter kvar eller om embryot har gett upp.

Plågsam väntan, ska det svaga svaga bli starkare, eller ska det försvinna helt. Vänta och se är nog receptet. Tålamod är inte min bästa gren.

kan jag haft fel eller är det för tidigt?

Var det en synvilla igår trots allt? Jag tror inte det.

Men testet idag var inte vidare hjälpsamt, nu syns ingenting, och det borde vara tvärtom. Vi är fortfarande ett par dagar för tidiga, så det kanske ser annorlunda ut om någon dag. Men skuggan som nu är ett intorkat streck på testet, den fanns igår, den syns fortfarande idag, men den finns inte på det nya vi tog idag.

svagt, svagt, men jag tror att det finns!

Min finaste underbara fru Svensson den yngre gillar inte tjuvtestande. Hon har sagt att hon aldrig ska tjuvtesta. Idag ringde hon och berättade att hon shoppat gravtester, idag tjuvtestade vi.

På något sätt visste jag redan. Det visste nog hon med. Det syns egentligen inte, men ett tränat öga, ett öga som sett många många minus såg det direkt. Det var inte ett minus, det är ett svagt svagt plus. Ett svagt svagt plus med kvällsurin. Tjuvtestande ska göras på morgonurin. Jag hoppas att det kommer vara starkare imorgon. Jag hoppas att det inte bara var en synvilla, ett resultat av önsketänkande. Men jag är rätt säker. Jag har fått se ett plus idag.

Fru Svensson dy är inte alls lika säker på att det är ett plus vi har sett. Vi får se om vi är överens om vad det är vi ser när vi testar imorgon bitti.

natur vs kultur

Det tog tid, men nu äntligen är boken slut. En hel del nyttig läsning, men mycket i den är faktiskt rätt deprimerande och nedslående. Skillnader och problem, amningsavundsjuka och svårigheter som känns rätt obegripliga för mig. Konstruerade, tillkrånglade och kanske, eller snarare förhoppningsvis, ganska onödiga.

Den slutar trots allt med lite hopp. I sista kapitlet skriver en kvinna om att bygga familj. En kvinna som själv är adopterad och som träffar en frånskild kvinna med två barn. Hon menar att man aktivt kan välja, att man aktivt kan konstruera, att man kan välja att vara familj på sina egna villkor. Det är vad jag tänker ta med mig från boken.

Kommer på att jag under läsningen har förträngt mitt vanliga mantra om att kultur är viktigare än natur, att det sociala är starkare än det biologiska, att man som människa har stora möjligheter att välja. Jag väljer att tro att det kommer bli bra, att vi två kan bli föräldrar på lika villkor och att vi kan bygga en fantastisk familj utifrån våra förutsättningar. Jag tror att det är sant. Jag längtar tills det blir dags.

Rollerna

Det låter kanske konstigt när jag skriver papparoll, för jag ser det inte som att jag kommer bli pappa så klart, men däremot tror jag, precis som Kattmamman skrev i en kommentar, att det nog kan finnas vissa likheter mellan vad en lesbisk ickebiologisk mamma känner och vad en alldeles vanlig heteropappa känner.

Tänker på utanförskap under själva graviditeten, att inte riktigt kunna veta hur det känns, vad som händer. Tänker också på hur det kommer kännas under amningen, om jag kommer tycka att det är jobbigt att det inte är jag som får den kontakten med barnet. På många sätt tror jag att den upplevelsen blir ganska lik det som en nybliven pappa går igenom.

På andra sätt ser jag likheterna med att vara adoptivmamma, det blir mitt barn även om det inte är jag som har fött barnet. Fast en "vanlig" adoptivmamma är oftast inte tillsammans med den biologiska mamman, så även om mycket är likt så är nog mycket olikt också.

Mest längtar jag efter att vi ska få bli föräldrar, allt det andra är visserligen stora nojor, men ändå småsaker. Jag tror att det kommer bli bra, men jag tror också att jag måste få klämma och känna på alla eventuella problem för att vara förberedd. Just nu längtar jag mest efter att vi ska kunna komma igång. Jag tror att det kommer kännas mer verkligt då.

Mammaskapet

Vi planerar, funderar och bokar biljetter, snart snart är vi på gång och jag tror faktiskt att jag hinner med känslomässigt trots alla om och men. Jag ska försöka att inte krångla till det, det är en mamma jag kommer bli (om och när vi lyckas), men en mamma som har både lite papparoll och lite adoptivmammaroll och en hel hög av en massa andra roller också.

I boken läser jag om ickebiologiska mammors sorg, avundsjuka vid amning, om svårigheter att tas på allvar och verkligen räknas; men också om starka stora fina känslor, om kärlek mellan barn och föräldrar, om det självklara i att bli familj även om man bildar en annan sorts familj.

Tankarna finns där hela tiden, dag som natt, men de blir mindre och mindre skrämmande. Jag längtar efter att jag och min fru ska få barn, att vi ska bli en familj, att vi ska få ta hand om och älska ett barn. Jag längtar efter att få se min fru bli mamma, jag längtar efter att se mig själv bli mamma. Jag hoppas att det kommer hända en dag.

Landat

Jag läser fortfarande men tror att jag har landat. Jag är faktiskt inte särskilt rädd för att det ska bli problem. Det är mamma och inget annat jag kommer bli, men en annan sorts mamma. Två mammor, min fru och jag. Det är bara barnet som saknas. Jag hoppas att vi snart kommer få se ett plus på den berömda stickan. Jag hoppas att det kommer bli barn, att vi kommer bli tre.

när ord ur ett annat sammanhang funkar

Jag är så långt ifrån religiös man kan komma, men samtidigt är jag ett gammalt Bob Marley-fan som kan lyssna på hans Redemption Song och få den att betyda massvis för mig trots att jag vet att han menade något annat.

emancipate yourselves
from mental slavery,
none but ourselves
can free our minds.

Just idag betyder de raderna mycket för mig. Det jag är rädd för finns inne i min skalle, kanske eller snarare helt absolut självklart finns det utanför också, men det utanför kan jag hantera, det utanför är jag inte rädd för. Det som är inom mig däremot, där är det jag som är skyldig mig själv att utforska, att känna på, att befria mig ifrån. Då är åttiotalsmusiken bra, då är böcker som benämner känslor bra, då är uttryck som Lesbian Dad, other mother, mother out law och andra benämningar på det som skaver helt plötsligt bekväma. De beskriver en verklighet som finns, kanske min blivande verklighet, en verklighet som behöver bli mer omskriven.

Vart jag ska ta vägen i denna verklighet vet jag inte, men jag kommer delvis behöva rita kartan själv och jag tänker ta all hjälp jag kan för att få den att bli så bra och begriplig som möjligt.



ps: trots att den här bloggen inte har så många läsare så måste jag ändå påpeka att NEJ jag är inte korkad, jag vet att rastafarikulturen är homofob och att han inte tänkte på flatpar som ville ha barn när han skrev sina låtar, men ändå, det går faktiskt utmärkt att veta det och ändå kunna hitta sånt som ger mening. Galet, jo men visst, men vad är inte galet i så fall?

jag läser och njuter

Så är det faktiskt, boken är inte läskig. Även om en del funderingar, tankar och erfarenheter är svåra så är det inte så farligt som jag hade inbillat mig. Istället njuter jag av ord på funderingar jag både har och inte har. Läser en text av någon som har försökt länge utan resultat och som senare upplever att hennes fru lyckas på första försöket, tankar om ord, benämningar, sociala konstruktioner och samhälleliga reaktioner. Tankar jag behöver för att komma vidare. Tankar jag insuper och känner på, vissa spottas ut, andra går rundgång i skallen och byggs på och mals ned av andra tankar.

Lägesrapporten blir alltså: Bok, brasa och vin var en välbehövlig kombo, jag har många sidor kvar och ser fram emot fler tankar och idéer. Stereon spelar vinylskivor jag köpte på åttiotalet, min fru är ute med sina vänner och jag njuter ensamheten, njuter av att ett eller tre glas vin är helt ointressant eftersom det inte är jag som ska bli gravid, jag till och med tjuvröker med gott samvete. Katterna solar sig i värmen framför brasan, Bobban sjunger både Redemption Song och knarkromantik och jag filosoferar på alla plan på en gång, fast jag klarar mig utmärkt utan själva knarkandet.

jag jobbar hemma men läser

Jobbar hemma just nu, ska snart åka in till jobbet. Boken drar i mig, det går inte att jobba hemma samtidigt som boken ligger där och vill bli läst. Skiter i jobbet en stund och läser introt och början på första kapitlet. Jag känner igen mig. Det är skönt och det är skitläskigt.

Måste jobba, har inte tid att läsa boken som vill bli läst. Eftersom jag har hittat så lite att läsa om just såna som mig och min blivande roll som ickebiologisk mamma så har jag svårt att slita mig. Jag vill veta och jag vill inte veta. Vill ta reda på hur jag själv känner, men vill inte krysta fram känslor som inte finns. Måste slita mig, måste jobba.

Men ikväll, då! Då har jag en dejt med mig själv och boken. Brasa, ett glas vin, bok och jag. Det blir nog bra, jag behöver det.

Nu är boken här

Igår kom den i brevlådan, boken som jag faktiskt är lite rädd för att läsa men som jag ändå längtat efter. Om några dagar får ni veta vad jag tycker, jag hoppas att den har något vettigt och säga. Jag hoppas att den inte kommer vara alltför skrämmande.

planerat klart

Vi har planerat klart. Vi är på gång. Jag är så fantastiskt lycklig att jag och min fru har börjat den här processen. Det kommer kanske, om allt går som det ska, bli barn i slutändan. Långt kvar, men nu snart försöker vi i alla fall. Mer kan vi inte göra. Ägg + spermier = barn, jag hoppas att det kommer bli så.

Längtar

Mitt hopp är kanske farligt stort, men jag vågar ändå tro att vi inom ett år kommer ha sett ett plus på ett gravtest. Jag väljer att tro det, trots att jag vet att jag kan ha fel.

Till den dagen längtar jag.

Vi pratar ofta om hur det ska bli, hur vi ska göra för att bli jämlika föräldrar, hur vi ska dela på föräldraledigheten, hur hemmet ska inredas, hur vi tänker. Det är spännande och roligt, men känns ibland som att utmana ödet. Ibland tänker jag att man inte kan prata om barn innan man har barn, att det är så mycket som kan hända innan dess. Fast jag försöker förtrycka oron och tänka att det faktiskt kan vara så att vi kommer få barn en gång, och att det bara är bra att vi pratar och diskuterar hur vi känner och tänker om olika saker som har med barn att göra. Fast lite farligt känns det.

bestämt

Vi har bestämt när vi ska sätta igång, inte riktigt än, men snart, det är inte farligt långt borta, spännande stort och lite läskigt på en gång. Jag undrar hur det kommer kännas att stå bredvid under inseminationen, att stå bredvid när gravtestet ska tas, att inte kunna veta hur symtom och ickesymtom känns. Jag tror att det kommer gå bra, men villigt kan jag erkänna att många tankar snurrar runt i min skalle.

Jag kan inte tänka mig en bättre person att få barn med. Jag är så fantastiskt lycklig över att vi har varann min fru och jag. Jag hoppas att vi kommer få bli föräldrar och jag hoppas att vi kommer kunna göra det bra. Jag längtar.

Välkomna!

Ser att ni är några som har börjat hitta hit. Innerligt välkomna är ni, jag är glad att ni finns och tycker att det är roligt att se er här!

Nyfiket glad

Vet inte hur jag ska skriva för att det ska låta rätt, det känns bra att vi har bestämt att det är min fru som ska bära barnet, men ändå har jag så många olika tankar på hur det kommer att bli när vi väl är där. Jag är nog helt enkelt både lättad, glad och nyfiken.

Samtidigt är jag trygg i att det absolut i första hand är barn jag vill ha. Att bära barnet har aldrig varit någon stor längtan hos mig, jag längtar inte efter att vara gravid, jag längtar efter att bli mamma.

Känner att jag har ett stort behov av att få veta mer, hur andra har gjort, känt och tänkt. Fast det verkar vara rätt svårt att hitta den informationen, eller så är jag dålig på att leta. Har hört talas om en bok, Confessions of the Other Mother: Non-Biological Lesbian Mothers Tell All. Tyvärr har jag hört att den ska vara rätt vidrig, långt ifrån positiv och peppande. Kan ändå inte motstå den lilla information som finns, så nu har jag beställt den. Får se om jag kommer våga läsa den eller inte.

googlar på medmamma

Tänkte att jag skulle försöka se om jag kunde hitta några bloggar av kvinnor som är eller ska bli den andra sortens mammor, de som inte har fött barnet. Inser att jag inte vet vad jag ska söka efter, vilka ord som används. Testade först att googla på medmamma, fick då bara upp en massa träffar på med mamma, google särskrev alltså min sökning för att kunna hitta några svar. Konstigt, man borde få träffar på medmamma tycker jag, även om jag inte gillar ordet. Testade sen med ickefödande mamma och ickebiologisk mamma, det senare fick absolut flest träffar, men ändå inte särskilt många.

Undrar om det finns ett ord jag inte vet om, ett begrepp som jag har missat eller om det är så att det verkligen skrivs väldigt lite om den andra mamman. Inser att vi kanske inte är jättemånga, men ändå, jag är ju långt ifrån ensam, de senaste åren har det trots allt varit babyboom bland en massa flatpar. Var finns berättelserna?

bok och länktips?

Jag vill veta mer om hur andra har tänkt och känt om att vara den ickefödande mamman. Tips om böcker, artiklar, forum, bloggar och annat vore väldigt välkommet.

Egentligen har jag en del ickebiologiska/ickefödande mammor i min omgivning, men jag är inte riktigt redo att börja prata med dem. Just nu vill jag få vara en anonym blivande mamma som kan ta del av all info på lite distans. Känner att jag vill ta lite i taget. En fundering i taget räcker, jag fixar inte att försöka tänka på allt på en gång och jag fixar absolut inte att tänka särskilt problemorienterat. Jag vill veta och samtidigt vill jag kunna filtrera och välja vad jag tar in. Det är svårt. Svårt att värja sig.

Just idag jag nog mest ute efter de lyckliga historierna, jag behöver få höra att det kan gå alldeles fantastiskt bra. Är inte så naiv att jag inte ser det andra, men behöver skjuta det ifrån mig ett tag till.

Ordens betydelse

jag gillar ord, kan nog till och med säga att jag tycker att ord är viktiga, särskilt ord som faktiskt betyder någonting. Fast ibland skaver vissa ord, blir obekväma som trånga skor som sjunger falskt. Just idag har jag hakat upp mig på ordet medmamma. Är det det jag ska bli? Vad betyder det? Att jag är med mamma? Med den riktiga mamman? Att jag är en annan sorts mamma? Att jag är mamma jag med? Hur jag än vrider och vänder på det så känns ordet fel. Det svåra är att jag inte har något bättre ord att föreslå, tips någon?

Själva rollen har jag nog inget problem med, inte just idag i alla fall. Däremot tror jag att rollen kan behöva ha ett eget ord, fast ett annat ord, jag vet bara inte vilket. Beskrivande ord särskiljer, pekar ut och stoppar in en i ett litet fack. Jag kan köpa att det är ett eget fack att vara mamman som inte har fött barnet, men hur definierar man det utan att det låter krystat och löjligt?

Bloggtiteln tog jag från adoptionsvärlden, där pratar många om den biologiska mamman och adoptivmamman för att särskilja rollerna. Jag kommer visserligen adoptera vårt barn, men kan inte riktigt se att det är adoptivmamma jag blir, adoptivmamma är något annat i min värld. Fast ickebiologisk mamma låter så klart grymt tillkrånglat, dessutom får det mig att fundera på vad man är när man är en ickebiologisk människa, konstgjord?

Tills jag hittar något bättre tänker jag se det som att det är en alldeles vanlig och samtidigt ganska ovanlig mamma jag ska bli, trots att det är min fru som kommer föda barnet.

vanligt och mindre vanligt

Kom på att det kanske lät konstigt när jag skrev att fru Svensson dy skulle bli gravid på det vanliga sättet. Inser att det kanske inte är det vanligaste sättet av alla, men vad som är vanligt för en kan vara ovanligt för en annan. I min värld är det vanliga sättet att bli gravid på att man använder sig av en donator och gör en insemination. Det är så planen ser ut.

Det ovanliga för mig är att det inte är jag som ska bli gravid. Planen är att jag ska bli mamma åt vårt barn ändå. Ett för mig nytt perspektiv. Jag vet inte hur det kommer kännas när vi väl är där, men just nu är jag grymt glad att möjligheten finns. Jag tror och hoppas att det kommer gå bra, att det kommer kännas rätt, att jag kommer känna mig som en självklar mamma till barnet trots att det inte kommer via min kropp.

hur gör man?

Man startar en blogg, man vill berätta massvis men vill samtidigt behålla sin anonymitet. Det är svårt. Att vilja berätta men ändå vilja vara hemlig, hur hittar man vägen däremellan?

Jag SKA bli mamma, min fru SKA bli mamma. Hon kommer (om allt går så bra som vi hoppas) bli mamma på det vanliga sättet; föda ett barn och sen ses som barnets mamma, inte bara av sig själv utan ses som självklar mamma av samhället, släkt och vänner. Jag ska bli den andra sortens mamma, den som inte fött barn, den som ibland inte räknas, den som kanske kommer få kämpa för att synas/räknas/finnas. Just nu är jag inte så orolig, dy och jag är överens, vi är trygga i vårt beslut. Ändå, det är stort, det är spännande och omvälvande, stort och fantastiskt. Jag vet att det är farligt och kanske utmanande att skriva SKA, men vi har inte så många alternativ, så just nu sätter vi hoppet till att det SKA funka. Om det inte gör det så får vi tänka om.

Jag hoppas att fru Svensson dy kommer slippa känna på hur svårt det kan vara att bli gravid, jag önskar att vi ska slippa vara med om de värsta svårigheterna. Jag önskar att vi ska få ha lite tur, det kan vi behöva.

Den ickebiologiska mamman börjar blogga

Fru Svensson heter jag, jag är gift med fru Svensson. För att hålla isär oss kan man se oss på massa olika sätt, en av oss är lite längre, den andra lite kortare. Den ena är född i en ganska stor stad, den andra i en lite mindre stad. En av oss har en del grått i håret, det har den andra också. Vi är mitt i livet, mitt i en förort utanför en stad, mitt i karriären, mitt i kaoset, mitt i det alldeles vanliga Svenssonlivet, vi är rätt vanliga med andra ord, fast vi är ovanliga också. Man kan kalla oss flator, mammawannabes, försökare, überkära kvinnor, vänsterkärringar, brudar och alldeles vanliga tråkSvenssons.

För att ni ska kunna skilja oss åt döper jag oss härmed till fru Svensson dy och fru Svensson dä, inga punkter eller mellanslag i onödan. Så får det bli. I den här bloggen kommer antagligen fru Svensson dä vara den som skriver mest, det är jag som skriver nu, men ett och annat inlägg blir nog från fru Svensson dy. Dem ska ni se fram emot, hon är bra hon, hon är kvinnan i mitt liv, hon är min stora kärlek.

Men men, måste ju berätta varför vi är här. Vi vill ha barn. Vi har smygläst graviditetsbloggar, infertilitetsbloggar, IVF-bloggar, singelbloggar, flatbloggar. Fastän vi är nybörjare så vet vi mer än man kan tro, pålästa är nog rätt etikett på oss. Vi vet att det långt ifrån är självklart att det är enkelt, vi vet att det kan ta ett bra tag, att alla inte blir gravida och att graviditeter ibland slutar i missfall eller fosterdöd. Trots det är vi förväntansfulla, vi hoppas, vi vågar hoppas. Det kan funka trots allt som kan gå åt helvete.

Hemma väntar vi på startskottet, ägglossningsstickor och gravtester är inhandlade, hormonproverna är tagna, HIV och hepatit mm är också testat, vi är klara för att börja nu. I Sverige står vi kö. Minst ett år till kommer den kön ta innan det är vår tur. Tills dess tänker vi försöka utanför Sveriges juridik och regler, kanske blir det Danmark, kanske blir det med Herr Vännen, vår alldeles egna bäste vän och presumtive donator. Inget är bestämt trots att startskottet redan är skjutet.

Jag, fru Svensson dä, ska alltså bli den ickebiologiska mamman, den här bloggen är till för att berätta vår historia, dissekera alla möjliga märkliga känslor och för att ha kontakt med någorlunda likasinnade människor som har erfarenheter att dela.