Det tog tid, men nu äntligen är boken slut. En hel del nyttig läsning, men mycket i den är faktiskt rätt deprimerande och nedslående. Skillnader och problem, amningsavundsjuka och svårigheter som känns rätt obegripliga för mig. Konstruerade, tillkrånglade och kanske, eller snarare förhoppningsvis, ganska onödiga.
Den slutar trots allt med lite hopp. I sista kapitlet skriver en kvinna om att bygga familj. En kvinna som själv är adopterad och som träffar en frånskild kvinna med två barn. Hon menar att man aktivt kan välja, att man aktivt kan konstruera, att man kan välja att vara familj på sina egna villkor. Det är vad jag tänker ta med mig från boken.
Kommer på att jag under läsningen har förträngt mitt vanliga mantra om att kultur är viktigare än natur, att det sociala är starkare än det biologiska, att man som människa har stora möjligheter att välja. Jag väljer att tro att det kommer bli bra, att vi två kan bli föräldrar på lika villkor och att vi kan bygga en fantastisk familj utifrån våra förutsättningar. Jag tror att det är sant. Jag längtar tills det blir dags.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Bra och sunda resonemang. Befriande att läsa! Det blir helt klart en välbehövlig påminnelse för mig om vart jag också vanligtvis brukar stå... Så klart att de sociala banden är viktigast! Så klart att man aktivt kan konstruera och välja! TACK för påminnelsen! :-) Kram
Aktivt välja, ja! Precis så tänker jag också. Min kloke far sa så fint till mig när jag grät av sorg över att inte få biobarn och rädsla inför att adoptera: det finns något fint i att vara en familj i avsaknad av blodsband. Vi är en familj för att vi VILL vara det, tre personer som inte har något DNA gemensamt, som har valt (OK då, barnet har inte valt). Det är inte helt applicerbart på er situation, det erkännes, men tanken att sätta sig över biologin och göra ett aktivt val, den är samma.
Skicka en kommentar