lördag 27 juni 2009

Sushi (den biologiska)

Jag är gräsänka ikväll, frun är ute med tjejkompisar och har kul. Det tycker jag är fantastiskt. Jag tänkte festa till med en sushi och tog bilen en bit eftersom vi inte har nåt sushihak i närheten i den här förorten. Jag beställde en mammasushi, såklart. Men på det här stället heter det gravidsushi. Jag använder inte ordet gravid utanför hemmets lugna vrå än, men trodde såklart de skulle veta vad jag menade. De missuppfattade mig och trodde jag menade mellansushi. Jag såg inte vad de lade i lådan så här jag väl var hemma hade jag en sushi med en massa rå fisk. Inte bara lax, annat också. Fem av tio bitar.

Först tänkte jag "äh va fan det är väl ingen fara". Men sen tänkte jag på det där lilla lilla med pickande hjärta och att jag aldrig skulle förlåta mig själv om nåt gick fel. Så jag plockade bort all fisk (som såklart fanns inne i rullarna också) och hoppas att det inte gör nåt att riset varit i kontakt med fisken. Visst?

Rätt irriterande. Men å andra sidan, jag somnar snart så det är snart glömt. Jag har inte förstått att jag är gravid än, inte alls. Vet inte när poletten ska trilla ned. Jag har inte förstått det känslomässigt heller alls. Klart jag är glad, men jag kan inte påstå att jag känner lycka. Vi får se när det kommer.

Nu när jag har en kväll oplanerad så tror jag ska läsa lite i boken, Confessions of the other mother... Och sen ska jag skriva precis allt jag tycker och tänker om den.

Magiskt

Vi har försökt länge, vi har sett alldeles för många minus och några enstaka svaga svaga skuggor till plus, men för några veckor sen hände det magiska. Ett alldeles tvättäkta starkt plus visade sig på stickan, det magiska plusset var mer efterlängtat än jag kan beskriva.

Blev glada så klart, men vågade ändå inte riktigt tro och hoppas hela vägen, när man har för mycket kunskap om hur svårt det kan vara blir det svårt att våga tro, våga ha tillit till att det kan gå bra. Idag var det äntligen dags för ultraljud, idag var dagen då vi skulle få se om det fanns ett litet levande pickande hjärta eller om allt varit naiva förhoppningar som snart skulle smulas sönder.

Hjärtat fanns där. Den lilla lilla varelsen växer och frodas, hjärtat slår och magin är obegriplig. Lyckan är här, den är skör men den finns, det kan gå bra är mantrat som maler i skallen. Vi behöver inte tänka på att det kan gå dåligt också, det vet vi redan alldeles för väl, mantrat rullar i skallen. Det kan gå bra. Det kan bli en bebis av det här. Det lilla pickande hjärtat kan bli vårt barn.

måndag 1 juni 2009

Confessions of the other mother - And You Are?

Hej, det är jag igen. "Den biologiska". Jag är gräsänka ikväll, så jag tänkte jag skulle tillbringa lite tid med boken, Confessions of the other mother.

Fy fan för USA säger jag bara! Just nu läste jag ett kort, men tragiskt avsnitt om hur jävligt det kan vara när man inte blir bemött som en familj. Som den familj man är.

Det handlade om ett par där barnet skulle förlösas med kejsarsnitt. Babyn har fått nåt i luftvägarna och måste snabbt få vård på neo, så de springer i väg med babyn. Mamman (som inte ligger på op-bordet) springer efter och är med den nyfödda (som klarar sig ganska bra). Så kommer hon på att hon måste kolla till sin fru också och går tillbaka. Då blir hon inte insläppt till frun. Vem är du? frågar personalen. När hon säger att hon är kvinnans partner blir hon inte insläppt, eftersom bara den närmaste familjen får komma in. Fet käftsmäll den känsligaste dagen i livet. Tack, tack.

Hon går tillbaka till avdelningen där babyn ligger i kuvös. Där blir hon inte heller insläppt, förrän hon ställt till en liten scen och en sköterska bekräftar att hon är anhörig till barnet och släpper in henne.

Nästa gång någon frågar ljuger hon och säger att hon är sin frus syster.

Allt detta berättas i en konstaterande ton. I USA kan man nog inte annat än bara konstatera. Denna civilrättliga soptipp från helvetet. Jag saknar ord!