Hej, det är jag igen. "Den biologiska". Jag är gräsänka ikväll, så jag tänkte jag skulle tillbringa lite tid med boken, Confessions of the other mother.
Fy fan för USA säger jag bara! Just nu läste jag ett kort, men tragiskt avsnitt om hur jävligt det kan vara när man inte blir bemött som en familj. Som den familj man är.
Det handlade om ett par där barnet skulle förlösas med kejsarsnitt. Babyn har fått nåt i luftvägarna och måste snabbt få vård på neo, så de springer i väg med babyn. Mamman (som inte ligger på op-bordet) springer efter och är med den nyfödda (som klarar sig ganska bra). Så kommer hon på att hon måste kolla till sin fru också och går tillbaka. Då blir hon inte insläppt till frun. Vem är du? frågar personalen. När hon säger att hon är kvinnans partner blir hon inte insläppt, eftersom bara den närmaste familjen får komma in. Fet käftsmäll den känsligaste dagen i livet. Tack, tack.
Hon går tillbaka till avdelningen där babyn ligger i kuvös. Där blir hon inte heller insläppt, förrän hon ställt till en liten scen och en sköterska bekräftar att hon är anhörig till barnet och släpper in henne.
Nästa gång någon frågar ljuger hon och säger att hon är sin frus syster.
Allt detta berättas i en konstaterande ton. I USA kan man nog inte annat än bara konstatera. Denna civilrättliga soptipp från helvetet. Jag saknar ord!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar