Confessions of the other mother - fortsättning

Nu är jag igång med antologin igen, den har legat på nattduksbordet ett tag, men nu hänger den med till och från jobbet. Å vad jag vill såga denna bok! Men det vet vi redan. Igår läste jag ett avsnitt som visserligen var beklämmande, men ändå bra för att det tog upp några svårigheter på ett rakt sätt, som just svårigheter. Avsnittet är skrivet av Heather DeRosier och hon kände sig utanför när det gällde amning. Det är ju förståeligt och något jag tror att man måste anstänga sig för att överbrygga. Den ammande mamman får anstränga sig för att släppa in och den som inte ammar får anstänga sig för att ta plats. Utan att ha erfareneht så tror jag att man kan styra barnets anknytning till båda föräldrarna.

Heather och hennes fru diskuterade vad de skulle kalla sig, eller vem av dem som skulle kallas mamma. Det är sånt här jag inte förstår. Varför göra det så svårt för sig? Gissa vem som vann den titeln? Biomamman såklart. Heather skriver att hon inte känner sig helt ok med att bli tilldelad titeln mama.

Hos oss ska vi båda vara mamma, inga förnamn, inga påhitt, bara mamma. För det är det vi båda är (blir). Sen om barnet väljer att säga något annat så är det en sak, men det är mamma vi kommer lära det.

Nästa avsnitt, av Faith Soloway (redaktörens fru btw), handlar om amning. Inte så konstigt, eftersom dottern på två år och åtta månader fortfarande ammas. Faith känner sig väldigt utanför när det gäller detta. Och har så gjort sedan dottern föddes. Jag vet inte ens var jag ska börja här.

Till och börja med kommer jag aldrig förstå varför man ammar ett barn över två år i i-världen. Varför man gör det när ens partner känner sig utanför är över mitt förstånd. Till saken ska sägas att vi har det väl förspänt här i Sverige med föräldraledighet, som är väldgit generös och kan tas ut av båda föräldrarna. Men i det här fallet har de uppenbarligen valt att låta ena mamman var hemma, rätt länge. Och vem av dem är det tror ni? Just det, biomamman.

För oss är det otroligt viktigt att vi båda ska vara hemma heltid själva med barnet en längre period, med sikte på att dela exakt 50-50.

Alltså det blir inte bättre än man gör det, tror jag till viss del. Vi har en tydlig bild av hur vill vill att det ska vara, det vill säga att vi båda ska knyta an starkt till barnet från första början och vice versa. Vad det kommer innebära att ha blivit mamma till en nyfödd vet ingen av oss, men vi vet att detta är enormt viktigt för oss båda.Så jag är glad att jag läst den här boken och konfronterats med enormt själviska inställningar hos biomammor som jag från den här sidan moderskapet inte kan förstå alls. Och vad detta gör med dessa par relationer kan man undra. De två ansnitt som jag skriver om här avslutas med att de två icke-biomammorna kommit fram till att de själva också vill försöka bli gravida. Det tror jag är helt nödvändigt för att återställa balansen i dessa familjer och jag kan bara hoppas att de lyckas. Både med att bli gravida och med balansen. Tror det senare kan bli den stora utmaningen.

Sushi (den biologiska)

Jag är gräsänka ikväll, frun är ute med tjejkompisar och har kul. Det tycker jag är fantastiskt. Jag tänkte festa till med en sushi och tog bilen en bit eftersom vi inte har nåt sushihak i närheten i den här förorten. Jag beställde en mammasushi, såklart. Men på det här stället heter det gravidsushi. Jag använder inte ordet gravid utanför hemmets lugna vrå än, men trodde såklart de skulle veta vad jag menade. De missuppfattade mig och trodde jag menade mellansushi. Jag såg inte vad de lade i lådan så här jag väl var hemma hade jag en sushi med en massa rå fisk. Inte bara lax, annat också. Fem av tio bitar.

Först tänkte jag "äh va fan det är väl ingen fara". Men sen tänkte jag på det där lilla lilla med pickande hjärta och att jag aldrig skulle förlåta mig själv om nåt gick fel. Så jag plockade bort all fisk (som såklart fanns inne i rullarna också) och hoppas att det inte gör nåt att riset varit i kontakt med fisken. Visst?

Rätt irriterande. Men å andra sidan, jag somnar snart så det är snart glömt. Jag har inte förstått att jag är gravid än, inte alls. Vet inte när poletten ska trilla ned. Jag har inte förstått det känslomässigt heller alls. Klart jag är glad, men jag kan inte påstå att jag känner lycka. Vi får se när det kommer.

Nu när jag har en kväll oplanerad så tror jag ska läsa lite i boken, Confessions of the other mother... Och sen ska jag skriva precis allt jag tycker och tänker om den.

Magiskt

Vi har försökt länge, vi har sett alldeles för många minus och några enstaka svaga svaga skuggor till plus, men för några veckor sen hände det magiska. Ett alldeles tvättäkta starkt plus visade sig på stickan, det magiska plusset var mer efterlängtat än jag kan beskriva.

Blev glada så klart, men vågade ändå inte riktigt tro och hoppas hela vägen, när man har för mycket kunskap om hur svårt det kan vara blir det svårt att våga tro, våga ha tillit till att det kan gå bra. Idag var det äntligen dags för ultraljud, idag var dagen då vi skulle få se om det fanns ett litet levande pickande hjärta eller om allt varit naiva förhoppningar som snart skulle smulas sönder.

Hjärtat fanns där. Den lilla lilla varelsen växer och frodas, hjärtat slår och magin är obegriplig. Lyckan är här, den är skör men den finns, det kan gå bra är mantrat som maler i skallen. Vi behöver inte tänka på att det kan gå dåligt också, det vet vi redan alldeles för väl, mantrat rullar i skallen. Det kan gå bra. Det kan bli en bebis av det här. Det lilla pickande hjärtat kan bli vårt barn.

Confessions of the other mother - And You Are?

Hej, det är jag igen. "Den biologiska". Jag är gräsänka ikväll, så jag tänkte jag skulle tillbringa lite tid med boken, Confessions of the other mother.

Fy fan för USA säger jag bara! Just nu läste jag ett kort, men tragiskt avsnitt om hur jävligt det kan vara när man inte blir bemött som en familj. Som den familj man är.

Det handlade om ett par där barnet skulle förlösas med kejsarsnitt. Babyn har fått nåt i luftvägarna och måste snabbt få vård på neo, så de springer i väg med babyn. Mamman (som inte ligger på op-bordet) springer efter och är med den nyfödda (som klarar sig ganska bra). Så kommer hon på att hon måste kolla till sin fru också och går tillbaka. Då blir hon inte insläppt till frun. Vem är du? frågar personalen. När hon säger att hon är kvinnans partner blir hon inte insläppt, eftersom bara den närmaste familjen får komma in. Fet käftsmäll den känsligaste dagen i livet. Tack, tack.

Hon går tillbaka till avdelningen där babyn ligger i kuvös. Där blir hon inte heller insläppt, förrän hon ställt till en liten scen och en sköterska bekräftar att hon är anhörig till barnet och släpper in henne.

Nästa gång någon frågar ljuger hon och säger att hon är sin frus syster.

Allt detta berättas i en konstaterande ton. I USA kan man nog inte annat än bara konstatera. Denna civilrättliga soptipp från helvetet. Jag saknar ord!

Confessions of the other mother - intro

Det är jag som är "den biologiska". Det vill säga, Den ickebiologiska mammans fru. Det är meningen att jag inom en rimlig framtid ska bli gravid så att vi blir föräldrar.

Inför att min fru skulle lämna över till mig att försöka bli gravid, hon hade försökt ett tag och tröttnade tillfälligt, köptes boken Confessions of the other mother Nonbiological Lesbian Moms tell all! (Redaktör Harlyn Aizley) Den är amerikansk kan jag berätta, väldigt amerikansk. Jag ska nu läsa boken och tänkte berätta om vad jag tycker och tänker här i bloggen.

Första avsnittet skriver Aizley själv. Där beskriver hon hur hon reagerar väldigt starkt när hennes fru/partner vid deras dotters födelse kallar sig mamma, "Hej det är jag som är mamma". Aizley tycker att det är hon som är mamman. Bara hon, typ. Redan här fattar jag absolut ingenting. Visst, det ser olika ut i alla par. Ibland vill den ena föda barn, den andra absolut inte. Iblande vill den ena och den andra kvittar det för, ibland vill båda. Så är det för oss.

Det bästa vore om alla människor blev gravid ungefär när de hade tänkt sig det, men så funkar inte världen. Verkligehten för oss ser ut så att vi är två kvinnor som är gifta, båda vill mycket gärna ha barn och vara gravida. En av oss har försökt men inte lyckats ännu och nu är det min tur att försöka.

Skulle jag då när barnet är fött, oavsett hormonstormar och trötthet som tydligen gör en koko, claima mamma-titeln och vilja ha den för mig själv? Neka min fru den. Hon, som vill vara mamma lika gärna som mig? Maybe not Aizley. Skulle inte tro det.

Just det, min fru frågade vad jag ville heta i bloggen. Jag bara "Öhh bestäm du?" Men nähej. Jag drog till med Shakespeare/Sex and the city - Miranda. Känns helt avigt, vi får väl se hur det blir. Att kalla sig "den biologiska" känns ju också så ovidkommande som jag kan tycka att det är. Vi blir mammor båda två.

Namnbyte och inga svar på telefon idag

Vi vill självklart veta vad det fina pappret som kom igår egentligen betyder, Miranda* ringde på förmiddagen men fick bara veta att det är telefontid imorgon och att vi får återkomma då. Inte mycket till svar med andra ord, så väntan fortsätter. Man kunde bocka i en ruta om man kunde komma på kort varsel, rutan är ibockad och papprena postas idag. Vi har också fyllt i att JA, vi vill försöka få barn och NEJ, vi har inte barn sen tidigare.

Enligt papprena kan vi få sex st inseminationer eller fyra inseminationer och en IVF finaniserade av landstinget. Det står inget om hur det funkar eller vad det kostar om man behöver mer hjälp än så. Dessutom står det vi redan visste men som ändå är frustrerande; det är bara en av oss som kan få försöka bli gravid och det går inte att få landstingsfinansierade syskonförsök. Tror att det är rätt svårt att få göra syskonförsök överhuvudtaget i Sverige, oavsett om man betalar själv eller inte. Med tanke på att vi har kämpat länge och hittills utan resultat för att få till ETT barn så kanske det är rätt irrelevant just nu, men jag hoppas ändå att reglerna ska ändras framöver.

Drömmen är att vi får flera barn och att vi båda får föda. Om drömmen nånsin blir sann är en annan fråga; åren går snabbt och vi vet alldeles för väl att det inte alls är självklart att det kommer bli några barn alls, men hoppet finns där ändå.

* Tycker att det blir för knöligt att kalla oss fru Svensson dy och dä i längden, ringde därför dy för att fråga vad hon vill heta här och nu har hon självmant och helt frivilligt döpt sig till Miranda, bara så ni vet, inte omöjligt att det blir fler namnbyten framöver. Ingen aning om vad jag ska kalla mig själv heller, men det kommer kanske med tiden.

Äntligen

Idag kom det äntligen ett brev från Karolinska. För snart ett år sen ställde vi oss i kö för insemination/IVF där och nu skriver de och frågar om vi fortfarande vill. Självklart vill vi det. Ingen aning om hur lång tid det tar från det att brevet kommer tills det faktiskt är vår tur på riktigt, men jag gissar på att det kan vara dags någongång efter sommaren. Spännande att det närmar sig och ovant att tänka sig att det faktiskt kan bli så att vi kommer få hjälp här hemma.

Inte den här gången

Det blev inget den här gången. Blodet kom och hoppet är utbytt mot planerande av nästa försök, nästa försök blir ganska snart. Jag hoppas att det blir då istället.

För mig var det rätt annorlunda att inte vara den som kunde känna efter, att det inte var jag som skulle leta efter symtom, att stå vid sidan av och lyssna är något helt annat än att känna efter själv. Det annorlunda är positivt, jag har mycket mer hopp om att det ska kunna funka nu när vi har bestämt att det inte är jag som ska bli gravid.

Kanske kommer embryot klamra sig fast bättre nästa gång, jag hoppas det. Att det överhuvudtaget blev ett embryo som visade sig som ett plus på testet känns rätt fantastiskt bara det, en bra början som inte höll hela vägen, men ändå ett tecken på att det kan gå bra också.

Ska snart iväg och träffa några kompisar och deras nyfödda bebis. En av mammorna är ickebiologisk. Känner henne inte tillräckligt väl för att ställa några frågor, men kommer nog sitta där som en tvättsvamp och suga åt mig alla olika vibbar. Det finns flera ickebiologiska mammor i min omgivning, men ingen av dem känner jag så bra att jag verkligen skulle kunna fråga om det som är viktigt. Inte alls säker på att jag ens skulle vilja fråga, vilja veta. Likheterna finns så klart, men skillnaderna finns också.

Dåliga tecken

Det vi inte vill se verkar komma.

Det här blir nog ingen räkmacka trots alla positiva vibbar och tjuvtestande. Väljer ändå att vara hyfsat positiv. Det är skit att det går åt helvete nu, men det tidiga plusset ger hopp inför framtiden. Jag är övertygad om att det fanns en graviditet som av någon anledning inte kunde stanna kvar. Plusset vi fick säger ändå att vi inseminerade vid rätt tid, att ägg och spermier träffades, att det blev en befruktelse och att embryot började fästa i livmodern. Det är rätt många saker som måste ha funkat med andra ord. Hoppas att det går hela vägen nästa gång.

Inte gett upp helt än, men snart dags att släppa taget och planera nästa försök.

testande på is

Testandet får vänta. Oavsett vad testet visar kan vi inte påverka något nu. Testandet har bytts ut mot ett aktivt väntande på att något inte ska hända. Vi väntar på att mensen inte ska komma. Än så länge är den inte här, än så länge finns det hopp.

Träffade en vän igår, en fantastiskt fin vän med lång erfarenhet av tjuvtestande och teststrecksanalyserande. Hon var överens med oss. Testerna säger att fru Svensson dy var gravid i måndags. Testet säger också att det fanns gravidhormoner i tisdagskväll, men att de var knappt mätbara. Med tanke på att det är tjuvtestande vi pratar om så vet vi inte hur det ska tolkas.

Igår testades inget och inte idag heller. Antingen har embryot klamrat sig fast eller så har det gett upp. Så länge blodet håller sig borta vågar vi vara lite hoppfulla.

två av tre vet inte

Limbo. Vet inte. På det första testet fick vi ett svagt svagt streck, ett streck som nu när det är torkat är ett inte alls så svagt utan ganska starkt men intorkat streck. På det andra ingenting. På det tredje ett om möjligt ännu svagare streck än på det första, men helt tomt är det inte. Bara nästan.

Något har det varit, det blir inte streck utan att ett befruktat embryo delar sig och fäster, men det finns ingenting som säger om det sitter kvar eller om embryot har gett upp.

Plågsam väntan, ska det svaga svaga bli starkare, eller ska det försvinna helt. Vänta och se är nog receptet. Tålamod är inte min bästa gren.

kan jag haft fel eller är det för tidigt?

Var det en synvilla igår trots allt? Jag tror inte det.

Men testet idag var inte vidare hjälpsamt, nu syns ingenting, och det borde vara tvärtom. Vi är fortfarande ett par dagar för tidiga, så det kanske ser annorlunda ut om någon dag. Men skuggan som nu är ett intorkat streck på testet, den fanns igår, den syns fortfarande idag, men den finns inte på det nya vi tog idag.

svagt, svagt, men jag tror att det finns!

Min finaste underbara fru Svensson den yngre gillar inte tjuvtestande. Hon har sagt att hon aldrig ska tjuvtesta. Idag ringde hon och berättade att hon shoppat gravtester, idag tjuvtestade vi.

På något sätt visste jag redan. Det visste nog hon med. Det syns egentligen inte, men ett tränat öga, ett öga som sett många många minus såg det direkt. Det var inte ett minus, det är ett svagt svagt plus. Ett svagt svagt plus med kvällsurin. Tjuvtestande ska göras på morgonurin. Jag hoppas att det kommer vara starkare imorgon. Jag hoppas att det inte bara var en synvilla, ett resultat av önsketänkande. Men jag är rätt säker. Jag har fått se ett plus idag.

Fru Svensson dy är inte alls lika säker på att det är ett plus vi har sett. Vi får se om vi är överens om vad det är vi ser när vi testar imorgon bitti.

natur vs kultur

Det tog tid, men nu äntligen är boken slut. En hel del nyttig läsning, men mycket i den är faktiskt rätt deprimerande och nedslående. Skillnader och problem, amningsavundsjuka och svårigheter som känns rätt obegripliga för mig. Konstruerade, tillkrånglade och kanske, eller snarare förhoppningsvis, ganska onödiga.

Den slutar trots allt med lite hopp. I sista kapitlet skriver en kvinna om att bygga familj. En kvinna som själv är adopterad och som träffar en frånskild kvinna med två barn. Hon menar att man aktivt kan välja, att man aktivt kan konstruera, att man kan välja att vara familj på sina egna villkor. Det är vad jag tänker ta med mig från boken.

Kommer på att jag under läsningen har förträngt mitt vanliga mantra om att kultur är viktigare än natur, att det sociala är starkare än det biologiska, att man som människa har stora möjligheter att välja. Jag väljer att tro att det kommer bli bra, att vi två kan bli föräldrar på lika villkor och att vi kan bygga en fantastisk familj utifrån våra förutsättningar. Jag tror att det är sant. Jag längtar tills det blir dags.

Rollerna

Det låter kanske konstigt när jag skriver papparoll, för jag ser det inte som att jag kommer bli pappa så klart, men däremot tror jag, precis som Kattmamman skrev i en kommentar, att det nog kan finnas vissa likheter mellan vad en lesbisk ickebiologisk mamma känner och vad en alldeles vanlig heteropappa känner.

Tänker på utanförskap under själva graviditeten, att inte riktigt kunna veta hur det känns, vad som händer. Tänker också på hur det kommer kännas under amningen, om jag kommer tycka att det är jobbigt att det inte är jag som får den kontakten med barnet. På många sätt tror jag att den upplevelsen blir ganska lik det som en nybliven pappa går igenom.

På andra sätt ser jag likheterna med att vara adoptivmamma, det blir mitt barn även om det inte är jag som har fött barnet. Fast en "vanlig" adoptivmamma är oftast inte tillsammans med den biologiska mamman, så även om mycket är likt så är nog mycket olikt också.

Mest längtar jag efter att vi ska få bli föräldrar, allt det andra är visserligen stora nojor, men ändå småsaker. Jag tror att det kommer bli bra, men jag tror också att jag måste få klämma och känna på alla eventuella problem för att vara förberedd. Just nu längtar jag mest efter att vi ska kunna komma igång. Jag tror att det kommer kännas mer verkligt då.

Mammaskapet

Vi planerar, funderar och bokar biljetter, snart snart är vi på gång och jag tror faktiskt att jag hinner med känslomässigt trots alla om och men. Jag ska försöka att inte krångla till det, det är en mamma jag kommer bli (om och när vi lyckas), men en mamma som har både lite papparoll och lite adoptivmammaroll och en hel hög av en massa andra roller också.

I boken läser jag om ickebiologiska mammors sorg, avundsjuka vid amning, om svårigheter att tas på allvar och verkligen räknas; men också om starka stora fina känslor, om kärlek mellan barn och föräldrar, om det självklara i att bli familj även om man bildar en annan sorts familj.

Tankarna finns där hela tiden, dag som natt, men de blir mindre och mindre skrämmande. Jag längtar efter att jag och min fru ska få barn, att vi ska bli en familj, att vi ska få ta hand om och älska ett barn. Jag längtar efter att få se min fru bli mamma, jag längtar efter att se mig själv bli mamma. Jag hoppas att det kommer hända en dag.

Landat

Jag läser fortfarande men tror att jag har landat. Jag är faktiskt inte särskilt rädd för att det ska bli problem. Det är mamma och inget annat jag kommer bli, men en annan sorts mamma. Två mammor, min fru och jag. Det är bara barnet som saknas. Jag hoppas att vi snart kommer få se ett plus på den berömda stickan. Jag hoppas att det kommer bli barn, att vi kommer bli tre.

när ord ur ett annat sammanhang funkar

Jag är så långt ifrån religiös man kan komma, men samtidigt är jag ett gammalt Bob Marley-fan som kan lyssna på hans Redemption Song och få den att betyda massvis för mig trots att jag vet att han menade något annat.

emancipate yourselves
from mental slavery,
none but ourselves
can free our minds.

Just idag betyder de raderna mycket för mig. Det jag är rädd för finns inne i min skalle, kanske eller snarare helt absolut självklart finns det utanför också, men det utanför kan jag hantera, det utanför är jag inte rädd för. Det som är inom mig däremot, där är det jag som är skyldig mig själv att utforska, att känna på, att befria mig ifrån. Då är åttiotalsmusiken bra, då är böcker som benämner känslor bra, då är uttryck som Lesbian Dad, other mother, mother out law och andra benämningar på det som skaver helt plötsligt bekväma. De beskriver en verklighet som finns, kanske min blivande verklighet, en verklighet som behöver bli mer omskriven.

Vart jag ska ta vägen i denna verklighet vet jag inte, men jag kommer delvis behöva rita kartan själv och jag tänker ta all hjälp jag kan för att få den att bli så bra och begriplig som möjligt.



ps: trots att den här bloggen inte har så många läsare så måste jag ändå påpeka att NEJ jag är inte korkad, jag vet att rastafarikulturen är homofob och att han inte tänkte på flatpar som ville ha barn när han skrev sina låtar, men ändå, det går faktiskt utmärkt att veta det och ändå kunna hitta sånt som ger mening. Galet, jo men visst, men vad är inte galet i så fall?

jag läser och njuter

Så är det faktiskt, boken är inte läskig. Även om en del funderingar, tankar och erfarenheter är svåra så är det inte så farligt som jag hade inbillat mig. Istället njuter jag av ord på funderingar jag både har och inte har. Läser en text av någon som har försökt länge utan resultat och som senare upplever att hennes fru lyckas på första försöket, tankar om ord, benämningar, sociala konstruktioner och samhälleliga reaktioner. Tankar jag behöver för att komma vidare. Tankar jag insuper och känner på, vissa spottas ut, andra går rundgång i skallen och byggs på och mals ned av andra tankar.

Lägesrapporten blir alltså: Bok, brasa och vin var en välbehövlig kombo, jag har många sidor kvar och ser fram emot fler tankar och idéer. Stereon spelar vinylskivor jag köpte på åttiotalet, min fru är ute med sina vänner och jag njuter ensamheten, njuter av att ett eller tre glas vin är helt ointressant eftersom det inte är jag som ska bli gravid, jag till och med tjuvröker med gott samvete. Katterna solar sig i värmen framför brasan, Bobban sjunger både Redemption Song och knarkromantik och jag filosoferar på alla plan på en gång, fast jag klarar mig utmärkt utan själva knarkandet.

jag jobbar hemma men läser

Jobbar hemma just nu, ska snart åka in till jobbet. Boken drar i mig, det går inte att jobba hemma samtidigt som boken ligger där och vill bli läst. Skiter i jobbet en stund och läser introt och början på första kapitlet. Jag känner igen mig. Det är skönt och det är skitläskigt.

Måste jobba, har inte tid att läsa boken som vill bli läst. Eftersom jag har hittat så lite att läsa om just såna som mig och min blivande roll som ickebiologisk mamma så har jag svårt att slita mig. Jag vill veta och jag vill inte veta. Vill ta reda på hur jag själv känner, men vill inte krysta fram känslor som inte finns. Måste slita mig, måste jobba.

Men ikväll, då! Då har jag en dejt med mig själv och boken. Brasa, ett glas vin, bok och jag. Det blir nog bra, jag behöver det.