Mitt hopp är kanske farligt stort, men jag vågar ändå tro att vi inom ett år kommer ha sett ett plus på ett gravtest. Jag väljer att tro det, trots att jag vet att jag kan ha fel.
Till den dagen längtar jag.
Vi pratar ofta om hur det ska bli, hur vi ska göra för att bli jämlika föräldrar, hur vi ska dela på föräldraledigheten, hur hemmet ska inredas, hur vi tänker. Det är spännande och roligt, men känns ibland som att utmana ödet. Ibland tänker jag att man inte kan prata om barn innan man har barn, att det är så mycket som kan hända innan dess. Fast jag försöker förtrycka oron och tänka att det faktiskt kan vara så att vi kommer få barn en gång, och att det bara är bra att vi pratar och diskuterar hur vi känner och tänker om olika saker som har med barn att göra. Fast lite farligt känns det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag håller med. Lite. Min fru håller med ännu mer. Det är lite läskigt, men mycket vill jag ska stå klart innan vi sätter igång. Tänk om man inte hade vågat prata, helt plötsligt är det en bebis på gång, och man är inte överens om hur man ska dela föräldraledigheten. Scary.
Min fru drar den absoluta gränsen-som-inte-får-överträdas vid att prata om namn.
jättebra att ni pratar o funderar hur ni vill ha det, men även bra att du tänker att de kan ta tid, för mig o min fru tog de 1 1/2år att få till ett litet knyte som väntas födas om en månad, 11inseminationer, det va en väldigt jobbig tid o de tog mycke på oss, vi hade inte tänkt att de skulle ta sån tid men de gjorde de så vill bara säga att de e bra att ni tänker så oxå. lycka till!!!!
Tycker helt klart att man ska kunna prata om barn innan man har barn. Bättre att ha pratat igenom allt så alla tankar och känslor kommer fram och kan ventileras, för ibland kanske man tycker olika om saker också?
/blivande mammor
Skicka en kommentar