Rollerna

Det låter kanske konstigt när jag skriver papparoll, för jag ser det inte som att jag kommer bli pappa så klart, men däremot tror jag, precis som Kattmamman skrev i en kommentar, att det nog kan finnas vissa likheter mellan vad en lesbisk ickebiologisk mamma känner och vad en alldeles vanlig heteropappa känner.

Tänker på utanförskap under själva graviditeten, att inte riktigt kunna veta hur det känns, vad som händer. Tänker också på hur det kommer kännas under amningen, om jag kommer tycka att det är jobbigt att det inte är jag som får den kontakten med barnet. På många sätt tror jag att den upplevelsen blir ganska lik det som en nybliven pappa går igenom.

På andra sätt ser jag likheterna med att vara adoptivmamma, det blir mitt barn även om det inte är jag som har fött barnet. Fast en "vanlig" adoptivmamma är oftast inte tillsammans med den biologiska mamman, så även om mycket är likt så är nog mycket olikt också.

Mest längtar jag efter att vi ska få bli föräldrar, allt det andra är visserligen stora nojor, men ändå småsaker. Jag tror att det kommer bli bra, men jag tror också att jag måste få klämma och känna på alla eventuella problem för att vara förberedd. Just nu längtar jag mest efter att vi ska kunna komma igång. Jag tror att det kommer kännas mer verkligt då.

Mammaskapet

Vi planerar, funderar och bokar biljetter, snart snart är vi på gång och jag tror faktiskt att jag hinner med känslomässigt trots alla om och men. Jag ska försöka att inte krångla till det, det är en mamma jag kommer bli (om och när vi lyckas), men en mamma som har både lite papparoll och lite adoptivmammaroll och en hel hög av en massa andra roller också.

I boken läser jag om ickebiologiska mammors sorg, avundsjuka vid amning, om svårigheter att tas på allvar och verkligen räknas; men också om starka stora fina känslor, om kärlek mellan barn och föräldrar, om det självklara i att bli familj även om man bildar en annan sorts familj.

Tankarna finns där hela tiden, dag som natt, men de blir mindre och mindre skrämmande. Jag längtar efter att jag och min fru ska få barn, att vi ska bli en familj, att vi ska få ta hand om och älska ett barn. Jag längtar efter att få se min fru bli mamma, jag längtar efter att se mig själv bli mamma. Jag hoppas att det kommer hända en dag.

Landat

Jag läser fortfarande men tror att jag har landat. Jag är faktiskt inte särskilt rädd för att det ska bli problem. Det är mamma och inget annat jag kommer bli, men en annan sorts mamma. Två mammor, min fru och jag. Det är bara barnet som saknas. Jag hoppas att vi snart kommer få se ett plus på den berömda stickan. Jag hoppas att det kommer bli barn, att vi kommer bli tre.

när ord ur ett annat sammanhang funkar

Jag är så långt ifrån religiös man kan komma, men samtidigt är jag ett gammalt Bob Marley-fan som kan lyssna på hans Redemption Song och få den att betyda massvis för mig trots att jag vet att han menade något annat.

emancipate yourselves
from mental slavery,
none but ourselves
can free our minds.

Just idag betyder de raderna mycket för mig. Det jag är rädd för finns inne i min skalle, kanske eller snarare helt absolut självklart finns det utanför också, men det utanför kan jag hantera, det utanför är jag inte rädd för. Det som är inom mig däremot, där är det jag som är skyldig mig själv att utforska, att känna på, att befria mig ifrån. Då är åttiotalsmusiken bra, då är böcker som benämner känslor bra, då är uttryck som Lesbian Dad, other mother, mother out law och andra benämningar på det som skaver helt plötsligt bekväma. De beskriver en verklighet som finns, kanske min blivande verklighet, en verklighet som behöver bli mer omskriven.

Vart jag ska ta vägen i denna verklighet vet jag inte, men jag kommer delvis behöva rita kartan själv och jag tänker ta all hjälp jag kan för att få den att bli så bra och begriplig som möjligt.



ps: trots att den här bloggen inte har så många läsare så måste jag ändå påpeka att NEJ jag är inte korkad, jag vet att rastafarikulturen är homofob och att han inte tänkte på flatpar som ville ha barn när han skrev sina låtar, men ändå, det går faktiskt utmärkt att veta det och ändå kunna hitta sånt som ger mening. Galet, jo men visst, men vad är inte galet i så fall?

jag läser och njuter

Så är det faktiskt, boken är inte läskig. Även om en del funderingar, tankar och erfarenheter är svåra så är det inte så farligt som jag hade inbillat mig. Istället njuter jag av ord på funderingar jag både har och inte har. Läser en text av någon som har försökt länge utan resultat och som senare upplever att hennes fru lyckas på första försöket, tankar om ord, benämningar, sociala konstruktioner och samhälleliga reaktioner. Tankar jag behöver för att komma vidare. Tankar jag insuper och känner på, vissa spottas ut, andra går rundgång i skallen och byggs på och mals ned av andra tankar.

Lägesrapporten blir alltså: Bok, brasa och vin var en välbehövlig kombo, jag har många sidor kvar och ser fram emot fler tankar och idéer. Stereon spelar vinylskivor jag köpte på åttiotalet, min fru är ute med sina vänner och jag njuter ensamheten, njuter av att ett eller tre glas vin är helt ointressant eftersom det inte är jag som ska bli gravid, jag till och med tjuvröker med gott samvete. Katterna solar sig i värmen framför brasan, Bobban sjunger både Redemption Song och knarkromantik och jag filosoferar på alla plan på en gång, fast jag klarar mig utmärkt utan själva knarkandet.

jag jobbar hemma men läser

Jobbar hemma just nu, ska snart åka in till jobbet. Boken drar i mig, det går inte att jobba hemma samtidigt som boken ligger där och vill bli läst. Skiter i jobbet en stund och läser introt och början på första kapitlet. Jag känner igen mig. Det är skönt och det är skitläskigt.

Måste jobba, har inte tid att läsa boken som vill bli läst. Eftersom jag har hittat så lite att läsa om just såna som mig och min blivande roll som ickebiologisk mamma så har jag svårt att slita mig. Jag vill veta och jag vill inte veta. Vill ta reda på hur jag själv känner, men vill inte krysta fram känslor som inte finns. Måste slita mig, måste jobba.

Men ikväll, då! Då har jag en dejt med mig själv och boken. Brasa, ett glas vin, bok och jag. Det blir nog bra, jag behöver det.

Nu är boken här

Igår kom den i brevlådan, boken som jag faktiskt är lite rädd för att läsa men som jag ändå längtat efter. Om några dagar får ni veta vad jag tycker, jag hoppas att den har något vettigt och säga. Jag hoppas att den inte kommer vara alltför skrämmande.

planerat klart

Vi har planerat klart. Vi är på gång. Jag är så fantastiskt lycklig att jag och min fru har börjat den här processen. Det kommer kanske, om allt går som det ska, bli barn i slutändan. Långt kvar, men nu snart försöker vi i alla fall. Mer kan vi inte göra. Ägg + spermier = barn, jag hoppas att det kommer bli så.

Längtar

Mitt hopp är kanske farligt stort, men jag vågar ändå tro att vi inom ett år kommer ha sett ett plus på ett gravtest. Jag väljer att tro det, trots att jag vet att jag kan ha fel.

Till den dagen längtar jag.

Vi pratar ofta om hur det ska bli, hur vi ska göra för att bli jämlika föräldrar, hur vi ska dela på föräldraledigheten, hur hemmet ska inredas, hur vi tänker. Det är spännande och roligt, men känns ibland som att utmana ödet. Ibland tänker jag att man inte kan prata om barn innan man har barn, att det är så mycket som kan hända innan dess. Fast jag försöker förtrycka oron och tänka att det faktiskt kan vara så att vi kommer få barn en gång, och att det bara är bra att vi pratar och diskuterar hur vi känner och tänker om olika saker som har med barn att göra. Fast lite farligt känns det.