Confessions of the other mother - fortsättning

Nu är jag igång med antologin igen, den har legat på nattduksbordet ett tag, men nu hänger den med till och från jobbet. Å vad jag vill såga denna bok! Men det vet vi redan. Igår läste jag ett avsnitt som visserligen var beklämmande, men ändå bra för att det tog upp några svårigheter på ett rakt sätt, som just svårigheter. Avsnittet är skrivet av Heather DeRosier och hon kände sig utanför när det gällde amning. Det är ju förståeligt och något jag tror att man måste anstänga sig för att överbrygga. Den ammande mamman får anstränga sig för att släppa in och den som inte ammar får anstänga sig för att ta plats. Utan att ha erfareneht så tror jag att man kan styra barnets anknytning till båda föräldrarna.

Heather och hennes fru diskuterade vad de skulle kalla sig, eller vem av dem som skulle kallas mamma. Det är sånt här jag inte förstår. Varför göra det så svårt för sig? Gissa vem som vann den titeln? Biomamman såklart. Heather skriver att hon inte känner sig helt ok med att bli tilldelad titeln mama.

Hos oss ska vi båda vara mamma, inga förnamn, inga påhitt, bara mamma. För det är det vi båda är (blir). Sen om barnet väljer att säga något annat så är det en sak, men det är mamma vi kommer lära det.

Nästa avsnitt, av Faith Soloway (redaktörens fru btw), handlar om amning. Inte så konstigt, eftersom dottern på två år och åtta månader fortfarande ammas. Faith känner sig väldigt utanför när det gäller detta. Och har så gjort sedan dottern föddes. Jag vet inte ens var jag ska börja här.

Till och börja med kommer jag aldrig förstå varför man ammar ett barn över två år i i-världen. Varför man gör det när ens partner känner sig utanför är över mitt förstånd. Till saken ska sägas att vi har det väl förspänt här i Sverige med föräldraledighet, som är väldgit generös och kan tas ut av båda föräldrarna. Men i det här fallet har de uppenbarligen valt att låta ena mamman var hemma, rätt länge. Och vem av dem är det tror ni? Just det, biomamman.

För oss är det otroligt viktigt att vi båda ska vara hemma heltid själva med barnet en längre period, med sikte på att dela exakt 50-50.

Alltså det blir inte bättre än man gör det, tror jag till viss del. Vi har en tydlig bild av hur vill vill att det ska vara, det vill säga att vi båda ska knyta an starkt till barnet från första början och vice versa. Vad det kommer innebära att ha blivit mamma till en nyfödd vet ingen av oss, men vi vet att detta är enormt viktigt för oss båda.Så jag är glad att jag läst den här boken och konfronterats med enormt själviska inställningar hos biomammor som jag från den här sidan moderskapet inte kan förstå alls. Och vad detta gör med dessa par relationer kan man undra. De två ansnitt som jag skriver om här avslutas med att de två icke-biomammorna kommit fram till att de själva också vill försöka bli gravida. Det tror jag är helt nödvändigt för att återställa balansen i dessa familjer och jag kan bara hoppas att de lyckas. Både med att bli gravida och med balansen. Tror det senare kan bli den stora utmaningen.

Sushi (den biologiska)

Jag är gräsänka ikväll, frun är ute med tjejkompisar och har kul. Det tycker jag är fantastiskt. Jag tänkte festa till med en sushi och tog bilen en bit eftersom vi inte har nåt sushihak i närheten i den här förorten. Jag beställde en mammasushi, såklart. Men på det här stället heter det gravidsushi. Jag använder inte ordet gravid utanför hemmets lugna vrå än, men trodde såklart de skulle veta vad jag menade. De missuppfattade mig och trodde jag menade mellansushi. Jag såg inte vad de lade i lådan så här jag väl var hemma hade jag en sushi med en massa rå fisk. Inte bara lax, annat också. Fem av tio bitar.

Först tänkte jag "äh va fan det är väl ingen fara". Men sen tänkte jag på det där lilla lilla med pickande hjärta och att jag aldrig skulle förlåta mig själv om nåt gick fel. Så jag plockade bort all fisk (som såklart fanns inne i rullarna också) och hoppas att det inte gör nåt att riset varit i kontakt med fisken. Visst?

Rätt irriterande. Men å andra sidan, jag somnar snart så det är snart glömt. Jag har inte förstått att jag är gravid än, inte alls. Vet inte när poletten ska trilla ned. Jag har inte förstått det känslomässigt heller alls. Klart jag är glad, men jag kan inte påstå att jag känner lycka. Vi får se när det kommer.

Nu när jag har en kväll oplanerad så tror jag ska läsa lite i boken, Confessions of the other mother... Och sen ska jag skriva precis allt jag tycker och tänker om den.

Magiskt

Vi har försökt länge, vi har sett alldeles för många minus och några enstaka svaga svaga skuggor till plus, men för några veckor sen hände det magiska. Ett alldeles tvättäkta starkt plus visade sig på stickan, det magiska plusset var mer efterlängtat än jag kan beskriva.

Blev glada så klart, men vågade ändå inte riktigt tro och hoppas hela vägen, när man har för mycket kunskap om hur svårt det kan vara blir det svårt att våga tro, våga ha tillit till att det kan gå bra. Idag var det äntligen dags för ultraljud, idag var dagen då vi skulle få se om det fanns ett litet levande pickande hjärta eller om allt varit naiva förhoppningar som snart skulle smulas sönder.

Hjärtat fanns där. Den lilla lilla varelsen växer och frodas, hjärtat slår och magin är obegriplig. Lyckan är här, den är skör men den finns, det kan gå bra är mantrat som maler i skallen. Vi behöver inte tänka på att det kan gå dåligt också, det vet vi redan alldeles för väl, mantrat rullar i skallen. Det kan gå bra. Det kan bli en bebis av det här. Det lilla pickande hjärtat kan bli vårt barn.

Confessions of the other mother - And You Are?

Hej, det är jag igen. "Den biologiska". Jag är gräsänka ikväll, så jag tänkte jag skulle tillbringa lite tid med boken, Confessions of the other mother.

Fy fan för USA säger jag bara! Just nu läste jag ett kort, men tragiskt avsnitt om hur jävligt det kan vara när man inte blir bemött som en familj. Som den familj man är.

Det handlade om ett par där barnet skulle förlösas med kejsarsnitt. Babyn har fått nåt i luftvägarna och måste snabbt få vård på neo, så de springer i väg med babyn. Mamman (som inte ligger på op-bordet) springer efter och är med den nyfödda (som klarar sig ganska bra). Så kommer hon på att hon måste kolla till sin fru också och går tillbaka. Då blir hon inte insläppt till frun. Vem är du? frågar personalen. När hon säger att hon är kvinnans partner blir hon inte insläppt, eftersom bara den närmaste familjen får komma in. Fet käftsmäll den känsligaste dagen i livet. Tack, tack.

Hon går tillbaka till avdelningen där babyn ligger i kuvös. Där blir hon inte heller insläppt, förrän hon ställt till en liten scen och en sköterska bekräftar att hon är anhörig till barnet och släpper in henne.

Nästa gång någon frågar ljuger hon och säger att hon är sin frus syster.

Allt detta berättas i en konstaterande ton. I USA kan man nog inte annat än bara konstatera. Denna civilrättliga soptipp från helvetet. Jag saknar ord!

Confessions of the other mother - intro

Det är jag som är "den biologiska". Det vill säga, Den ickebiologiska mammans fru. Det är meningen att jag inom en rimlig framtid ska bli gravid så att vi blir föräldrar.

Inför att min fru skulle lämna över till mig att försöka bli gravid, hon hade försökt ett tag och tröttnade tillfälligt, köptes boken Confessions of the other mother Nonbiological Lesbian Moms tell all! (Redaktör Harlyn Aizley) Den är amerikansk kan jag berätta, väldigt amerikansk. Jag ska nu läsa boken och tänkte berätta om vad jag tycker och tänker här i bloggen.

Första avsnittet skriver Aizley själv. Där beskriver hon hur hon reagerar väldigt starkt när hennes fru/partner vid deras dotters födelse kallar sig mamma, "Hej det är jag som är mamma". Aizley tycker att det är hon som är mamman. Bara hon, typ. Redan här fattar jag absolut ingenting. Visst, det ser olika ut i alla par. Ibland vill den ena föda barn, den andra absolut inte. Iblande vill den ena och den andra kvittar det för, ibland vill båda. Så är det för oss.

Det bästa vore om alla människor blev gravid ungefär när de hade tänkt sig det, men så funkar inte världen. Verkligehten för oss ser ut så att vi är två kvinnor som är gifta, båda vill mycket gärna ha barn och vara gravida. En av oss har försökt men inte lyckats ännu och nu är det min tur att försöka.

Skulle jag då när barnet är fött, oavsett hormonstormar och trötthet som tydligen gör en koko, claima mamma-titeln och vilja ha den för mig själv? Neka min fru den. Hon, som vill vara mamma lika gärna som mig? Maybe not Aizley. Skulle inte tro det.

Just det, min fru frågade vad jag ville heta i bloggen. Jag bara "Öhh bestäm du?" Men nähej. Jag drog till med Shakespeare/Sex and the city - Miranda. Känns helt avigt, vi får väl se hur det blir. Att kalla sig "den biologiska" känns ju också så ovidkommande som jag kan tycka att det är. Vi blir mammor båda två.

Namnbyte och inga svar på telefon idag

Vi vill självklart veta vad det fina pappret som kom igår egentligen betyder, Miranda* ringde på förmiddagen men fick bara veta att det är telefontid imorgon och att vi får återkomma då. Inte mycket till svar med andra ord, så väntan fortsätter. Man kunde bocka i en ruta om man kunde komma på kort varsel, rutan är ibockad och papprena postas idag. Vi har också fyllt i att JA, vi vill försöka få barn och NEJ, vi har inte barn sen tidigare.

Enligt papprena kan vi få sex st inseminationer eller fyra inseminationer och en IVF finaniserade av landstinget. Det står inget om hur det funkar eller vad det kostar om man behöver mer hjälp än så. Dessutom står det vi redan visste men som ändå är frustrerande; det är bara en av oss som kan få försöka bli gravid och det går inte att få landstingsfinansierade syskonförsök. Tror att det är rätt svårt att få göra syskonförsök överhuvudtaget i Sverige, oavsett om man betalar själv eller inte. Med tanke på att vi har kämpat länge och hittills utan resultat för att få till ETT barn så kanske det är rätt irrelevant just nu, men jag hoppas ändå att reglerna ska ändras framöver.

Drömmen är att vi får flera barn och att vi båda får föda. Om drömmen nånsin blir sann är en annan fråga; åren går snabbt och vi vet alldeles för väl att det inte alls är självklart att det kommer bli några barn alls, men hoppet finns där ändå.

* Tycker att det blir för knöligt att kalla oss fru Svensson dy och dä i längden, ringde därför dy för att fråga vad hon vill heta här och nu har hon självmant och helt frivilligt döpt sig till Miranda, bara så ni vet, inte omöjligt att det blir fler namnbyten framöver. Ingen aning om vad jag ska kalla mig själv heller, men det kommer kanske med tiden.

Äntligen

Idag kom det äntligen ett brev från Karolinska. För snart ett år sen ställde vi oss i kö för insemination/IVF där och nu skriver de och frågar om vi fortfarande vill. Självklart vill vi det. Ingen aning om hur lång tid det tar från det att brevet kommer tills det faktiskt är vår tur på riktigt, men jag gissar på att det kan vara dags någongång efter sommaren. Spännande att det närmar sig och ovant att tänka sig att det faktiskt kan bli så att vi kommer få hjälp här hemma.