Confessions of the other mother - fortsättning

Nu är jag igång med antologin igen, den har legat på nattduksbordet ett tag, men nu hänger den med till och från jobbet. Å vad jag vill såga denna bok! Men det vet vi redan. Igår läste jag ett avsnitt som visserligen var beklämmande, men ändå bra för att det tog upp några svårigheter på ett rakt sätt, som just svårigheter. Avsnittet är skrivet av Heather DeRosier och hon kände sig utanför när det gällde amning. Det är ju förståeligt och något jag tror att man måste anstänga sig för att överbrygga. Den ammande mamman får anstränga sig för att släppa in och den som inte ammar får anstänga sig för att ta plats. Utan att ha erfareneht så tror jag att man kan styra barnets anknytning till båda föräldrarna.

Heather och hennes fru diskuterade vad de skulle kalla sig, eller vem av dem som skulle kallas mamma. Det är sånt här jag inte förstår. Varför göra det så svårt för sig? Gissa vem som vann den titeln? Biomamman såklart. Heather skriver att hon inte känner sig helt ok med att bli tilldelad titeln mama.

Hos oss ska vi båda vara mamma, inga förnamn, inga påhitt, bara mamma. För det är det vi båda är (blir). Sen om barnet väljer att säga något annat så är det en sak, men det är mamma vi kommer lära det.

Nästa avsnitt, av Faith Soloway (redaktörens fru btw), handlar om amning. Inte så konstigt, eftersom dottern på två år och åtta månader fortfarande ammas. Faith känner sig väldigt utanför när det gäller detta. Och har så gjort sedan dottern föddes. Jag vet inte ens var jag ska börja här.

Till och börja med kommer jag aldrig förstå varför man ammar ett barn över två år i i-världen. Varför man gör det när ens partner känner sig utanför är över mitt förstånd. Till saken ska sägas att vi har det väl förspänt här i Sverige med föräldraledighet, som är väldgit generös och kan tas ut av båda föräldrarna. Men i det här fallet har de uppenbarligen valt att låta ena mamman var hemma, rätt länge. Och vem av dem är det tror ni? Just det, biomamman.

För oss är det otroligt viktigt att vi båda ska vara hemma heltid själva med barnet en längre period, med sikte på att dela exakt 50-50.

Alltså det blir inte bättre än man gör det, tror jag till viss del. Vi har en tydlig bild av hur vill vill att det ska vara, det vill säga att vi båda ska knyta an starkt till barnet från första början och vice versa. Vad det kommer innebära att ha blivit mamma till en nyfödd vet ingen av oss, men vi vet att detta är enormt viktigt för oss båda.Så jag är glad att jag läst den här boken och konfronterats med enormt själviska inställningar hos biomammor som jag från den här sidan moderskapet inte kan förstå alls. Och vad detta gör med dessa par relationer kan man undra. De två ansnitt som jag skriver om här avslutas med att de två icke-biomammorna kommit fram till att de själva också vill försöka bli gravida. Det tror jag är helt nödvändigt för att återställa balansen i dessa familjer och jag kan bara hoppas att de lyckas. Både med att bli gravida och med balansen. Tror det senare kan bli den stora utmaningen.